"Jag skiter faktisk i vad folk tycker"

”Du ska bara sluta bry dig om vad folk tycker”. Har du hört det nångång? ”Jag skiter faktiskt i vad folk tycker” hör man också någon säga ibland. Och ja eller hur, visst hade det varit skönt att glida genom livet och genom alla beslut med grace och självförtroende; totalt obrydd om andras kritiska blickar eller dömande tankar; nyktert glidande över dansgolvet. Istället är vi ofta självmedvetna, subtilt oroliga, och performativa socialt. Vi ältar situationer i efterhand och vi har imaginära scener och konversationer i huvudet där vi kan ges upprättelse och heder efter vi varit pinsamma/svaga/cringe. Vem vill inte vara fri från det?

En sådan frihet är dock, i den mån det är äkta, bara förbehållet en viss oerhört socialt priviligierad grupp människor eller människor med hjärnskada, utvecklingsstörning eller allvarlig psykopatologi. Och om vi pratar om den förstnämnda gruppen, som i så fall avnjuter en ganska sällsynt position i den sociala hierarkin där deras värde sällan eller aldrig hotas, så är det inte heller sant att de HELT ”skiter i vad folk tycker”.

Människor som har råd att inte tänka så mycket på vad andra tycker om dem har ett slags socialt svängrum, och kanske sällan eller aldrig känt benknäckande skam, och förväntar sig att folk i allmänhet tycker ganska bra om dem, även när de misslyckas. Men förmodligen skulle de, om de fick välja, välja att bli omtyckta snarare än att bli avskydda. Att vara helt immun mot andras åsikter om en däremot, är en position som bara kan avnjutas av någon med mycket avvikande hjärna eller psyke.

Människans hela ”schtick” som art är just vår sociala förmåga. Vi är inte starkast eller snabbast på savannen men vår förmåga att samarbeta är oöverträffad. Vår hjärna och vårt psyke lägger därför mycket resurser på så kallad social kognition. Vi är byggda för att läsa av varandra. Hela tiden.

Att bli definitivt utstött ur gruppen har historiskt sett mer eller mindre betytt döden för oss. Och tvärtom, ett gott socialt kapital kan ge enorma fördelar. Och eftersom vi är specialiserade på att (över)leva i grupp, kommer med det ett behov även att bli sedd och bekräftad av andra; det räcker inte att bara parallell-leka i våra enskilda bubblor.   

Vår sociala status och positionering i gruppen är ett annat oundvikligt fokus i vårt socialiserade psyke. Det ligger där som ett hungrigt spöke; aldrig mätt, kan aldrig få nog. Vi rangordnar oss snabbt och omedvetet i olika hierarkier i olika kontexter. Skolan och vår moderna samtid, med stjärndyrkan, Hollywood, sociala medier, alla ska vara snygga och intressanta osv, spär på dessa tendenser. Det är som att vi alla bär på en inre önskan, att inte bara bli sedda, utan också beundrade; The desire to be desired. 

Forskning visar tydligt att vi överskattar andras uppmärksamhet på oss, och att vi tenderar att anta negativa omdömen om oss framför positiva. Naturen verkar överlag premiera fokus på potentiella faror, vilket nog egentligen är bra som princip, men det ger oss i detta fall väldigt lättriggad social ångest. Denna ängslan tenderar att väcka en självmedvetenhet hos oss. Ett filter mellan vårt inre och den yttre världen. Det där granskande ögat som utvärderar våra sociala prestationer. Pratar jag för mycket om mig själv? Är jag intressant nog? Skulle vi kramats? Fistbump?

Sociala tillfällen kan bli till scener där vi presterar snarare än relaterar, där vi engagerar oss i impression management; att vi försöker kontrollera människor intryck av oss. Detta kan ske subtilt, men också tydligt, och med mer eller mindre lyckat resultat enligt vår inre domares obarmhärtiga och kritiska blick. Detta kostar resurser och energi. Ängslan och rädsla äter vår livskraft och vi kan känna oss dränerade efter sociala interaktioner. Och om den enda som vi känner oss riktigt bekväma och avslappnade med är hunden eller katten hemma, är det ett autenticitetsproblem. Vi är rädda för att bli dömda för den vi är.

Så vårt sociala fokus är en feature – not a bug, som man säger. Vad gör vi åt detta då? Om vi nu inte kan låtsas om att vi inte bryr oss? En sak vi inte ska göra är att ta på oss ett fejkat socialt självförtroende, att försöka bli coola. Det kommer bara skapa ytterligare inre spänning och väcka ännu mer av självfokus och granskande. Vi vill inte vara obrydda. Vi vill bli trygga nog att sluta övervaka.

Vi behöver bli någorlunda bekväma i att riskera bli dömda av andra. Att möta rädslan för andras sinnen. Och om din gamla klasskompis du träffade på ICA tycker du var konstig, verkade blyg eller skrattade för högt? Och om dina arbetskamrater inte tycker du är lika rolig och intressant som de där andra verkar vara? Hur stor roll tror du det kommer spela för ditt liv som helhet?

Acceptera att folk kommer att döma dig, men också glömma dig lika snabbt. De är upptagna att oroa sig för sig själva och de kommer inte tänka på dig i duschen, såvida du nu inte gjort något objektivt förfärligt. De kommer att ha imaginära konversationer i huvudet – där du förvisso kanske är med- men där de själva har huvudrollen. Du är möjligtvis en statist, en rekvisita.

Jag hör att det låter som om jag säger: Sluta bry dig så mycket! Och vi är tillbaka i början av texten igen. Men det jag vill säga är:  Du kommer förmodligen att bry dig, och det är inte konstigt för du är skapt för att bry dig, samtidigt som att du kan ställa dig lite vid sidan av din ängslan och säga – hej, där är du, jag känner dig!

Och sedan göra det du vill göra.