En relationell praktik?

Nästan allt arbete jag gör vilar på ett relationellt synsätt. Oavsett terapiinnehåll eller terapiform är det fundamentet som håller mitt sätt att arbeta. Jag har dock svårt att beskriva det utan att göra våld på det lite. Kanske är det därför det är lättare att börja i några vanliga föreställningar om vad terapi är.

Terapeuten är en objektiv expert

Det låter tryggt. Någon som sitter på en formel för mänskligt lidande och för hur man tar sig därifrån. En som man kan dumpa sina problem på och som snällt och vant tuggar dessa åt oss. En medlem av de Visa Psykologernas Sällskap, sittandes på en massa hemlig och potent kunskap, och med en full verktygslåda med tekniker som kan snyggt och prydligt appliceras på våra problem.

Jag har ägnat mycket energi och tid till att försöka förstå mig själv och andra människor. Jag har läst en massa böcker om psykologi och det mänskliga tillståndet, och jag har lärt mig en hel drös av samtalstekniker och terapimodaliteter. Så någon form av expert kan man väl kalla mig. Men är expertis och tekniker det som i första hand skapar förändring i terapi?

Det förvånade mig när jag lärde mig detta, men det verkar inte vara det som spelar störst roll. Ibland ingen alls faktiskt. Samtidigt, det är klart att det hjälper mig att jag är bevandrad i teorier, tekniker och modaliteter. De ger mig ett språk, ett ramverk och en riktning. Men forskning kring psykoterapi har samtidigt varit ganska obekväm för vår profession: erfarenhet, utbildningsnivå och metod verkar inte i sig vara det som starkast avgör om terapi hjälper eller inte. Det som återkommer, från terapeutens håll, är snarare mer relationella färdigheter än teknisk expertis. Förmågan att lyssna nyfiket, skapa kontakt, bära affekt, reparera missförstånd och anpassa sig efter personen man har framför sig, till exempel. Teknik och metod spelar roll, men den bärs upp av något större: den terapeutiska relationen.

Ibland landar saker jag säger helt fel i dig. Jag kanske misstolkar vad du säger, jag kanske kör fast i min metod, jag kanske blir tyst när du förväntar dig ett svar. Hur väl kan vi reparera relationen och tilliten efter dessa små brott? Kan vi hitta tillbaka till kontakt och samarbete?

Det är bara ett samtal

Du berättar om ditt liv och vad du sitter med. Jag lyssnar, kanske ställer några frågor. Du märker efter en stund att det smugit sig in någonting annat i samtalet. Du börjar tänka på hur det låter, vad som sägs, och hur jag uppfattar det. Du börjar sakta redigera. Vill bli förstådd på ett visst sätt.

Vi pratar om ett jobbigt minne som väcker obehag och starka känslor. Känslan börjar krypa genom kroppen och tankarna går till flykt. Det är inte behagligt att sitta i soffan och vara sårbar, att sitta naken framför en annan människa som inte släpper dig med blicken.

Du behöver förklara dig fram i terapin

Innan första samtalet finns där ofta en vilja att ha en tydlig historia. Varför man mår dåligt. Vad som hänt. Vad som är fel.

Kommer jag få med allt? Kommer terapeuten förstå mig?

Det är en begriplig impuls. Vi vill låta logiska och sammanhängande, särskilt när vi är nervösa. Problemet är bara att vi sällan har hela bilden själva. Och ibland är det just den gamla berättelsen som håller oss fast. Istället kan vi försöka utforska, snarare än att förklara, våra utmaningar för att tillåta nya perspektiv och nya erfarenheter. Vi fastnar lätt i gamla historier om oss själva och det kan vara bra att öppna upp för en ny berättelse om oss, en som inte påminner om en använd gammal skurtrasa som man vant och inlärt vrider ur.

Det innebär att vi ibland trevar oss fram och vi kan gå in på villospår. Samtidigt skänker det oss möjligheten att upptäcka nya stigar på vägen till det som för oss känns äkta och sant om oss själva. Ett sådant ärligt utforskande kräver ofta att vi vågar vara lite mer öppna än vi brukar. Att vi säger saker högt innan vi riktigt vet vad vi tycker om dem själva. Det kan kännas osäkert. Lite pinsamt ibland. Som att lämna den gamla berättelsen om sig själv utan att ännu veta vad som ska komma istället. Då hjälper det att inte vara ensam i det, och att vara med någon man litar på.

Det ska kännas tryggt

Absolut. En självklarhet! Klart terapirummet ska vara ett tryggt rum. Men betyder det att det alltid kommer kännas bekvämt?  Aldrig lite otryggt då och då? Eller naket? Förvirrat?

Ibland gör sanningen ont. Det är inte alltid så mysigt att konfronteras med sin skam, eller sin tyranniserande självkritik, eller de förbjudna känslor som vi håller gömda för oss själva. Men det är också där vi bygger ny styrka, ny förståelse och en ny empatisk inställning till det vi går igenom. Det är där vi finner en annan version av oss själva, en som inte längre behöver fly från det obehagliga. Det kan ibland kännas som att man mår sämre i terapi, när det som varit avstängt börjar kännas igen, och det man hållit undan inte längre går att ignorera. Men kanske är det också just där något nytt kan börja röra sig.