"Vad gör jag med mina känslor?"

Känslor.

Kladdiga, jobbiga, fantastiska, skrämmande, störiga, ljuvliga ting. Högst inblandade i dina absolut svåraste ögonblick, och samtidigt i ditt livs bästa stunder. Man ska vara i kontakt med sina känslor, får vi veta, och vi ska samtidigt reglera dem. ”Var inte så känslostyrd!” ”Var inte så känslokall!”

Grejen är, vi kommer inte undan. Utan dina känslor hade du inte kunnat ta ett enda beslut i livet, eller vetat vad du vill och vad som är viktigt för dig. Vi kan inbilla oss att vi är rationella och att vi tänker oss fram enligt prydlig logik, men det är en villfarelse på gränsen till självbedrägeri. Utan känslor hade du inte ens vetat vad du ska äta till middag, eller vilka kläder du ska ha till jobbet.

Känslor är ett luddigt begrepp. Man brukar skilja på affekt och emotion: det vi känner i kroppen, och det vi kallar känslor i vardagen – sorg, ilska, glädje, rädsla. Oavsett vad vi kallar det så sitter dessa i kroppen. Sorg känns som tyngd, ilska som värme, skam drar ihop, rastlöshet kryper. Dessa är inte bara tillfälliga upplevelser som rör oss utan finns alltid där och sätter oss i rörelse (eller inte) och riktar vår uppmärksamhet. ”Man ska inte handla i affekt” heter det ju, och på det svarar jag: Lycka till! Man menar egentligen: ”Du ska inte handla när du är skitförbannad, för du riskera att göra något du inte kan stå för”.

Så känslor är inte ett undantag från hur vi fungerar, utan är själva bakgrunden, eller ”smaken”, på vår upplevelse. Samtidigt kämpar vi ofta med svåra känslor som vi bara vill bli av med, som skam, bitterhet, sorg, ilska eller en gnagande ångest.  Det finns en logisk och högst förståelig impuls att undvika eller fly från att känna smärta eller obehag, vilket är det mest grundläggande programmet vi har som biologiska varelser. Smärta kontra njutning; från det ena och mot det andra, och det finns många sätt att fly eller trubba av det som skaver och är obehagligt. Det finns små, otydliga och subtila sätt att undvika på, genom till exempel träning, TikTok, eller städning av lägenheten, och vi har mer uppenbara strategier som att använda alkohol eller droger för att gömma oss från det obehagliga.

I den psykodynamiska traditionen har man även det vi kallar psykologiska försvar: jobbiga känslor väcker ångest, och ångest väcker försvar och undvikande. Vi vill ofta inte stanna och lyssna på våra känslor, och problemet är att vi inte ens märker att vi flyr. Undvikandet ser sällan ut som undvikande utan ser ut som rimliga, till och med bra val. Det ser ut som eftertänksamhet, självomsorg eller rationalitet. Vi vill ju inte må dåligt.

Till och med när vi arbetar kliniskt i terapi kan vi gå in i ett försök att undvika det vi känner. Intentionen är ofta att få slippa känna det obehagliga vi känner, genom andningsövningar, eller genom analys eller förståelse som en slags intellektualisering med förhoppningen att vi ska må bättre. Vi möter känslan med det direkta målet att få den att försvinna, vilket skapar en barriär mot en intim kontakt med den. Paradoxen är ofta att vi behöver sluta kontrollera det vi känner, och hänge oss åt upplevelsen utan den omedelbara förväntningen eller intentionen att den ska försvinna; desto mer vi försöker göra oss av med den, tenderar den att bestå, och ju mer vi tillåter kommer rörelse och förändring. Det är inte särskilt intuitivt, men det som får en känsla att röra på sig är ofta det vi minst vill göra: att stanna kvar lite längre än vad som känns rimligt.

Psykologiska försvar är dock högst funktionella och vi behöver dem, vi har liksom inte riktigt råd med att känna hela tiden och vi behöver kunna hålla vissa saker på avstånd för att fungera. Emotioner kostar även psykisk energi, även de sk positiva. Det är inte fråga om ”nu ska vi känna alla våra känslor överallt, hela tiden och bli en blöt fläck av rädsla och förtvivlan”, men våra undvikandestrategier och försvarsmönster tenderar samtidigt att bli rigida, de kan bli till blinda fläckar för oss och i värsta fall en overkill; som blåsa ut ett ljus med en brandsläckare, vi riskerar att stänga av för mycket och bli flata och flacka i vårt känsloliv. Vi tappar kontakt med andra människor. Det blir svårt att tända ljuset igen, vi hittar ingen riktning och livet tappar mening och färg.

Och förutom att sätta färg på tillvaron, svart såväl som rosa, så är även känslor viktig information för oss. Våra känslor ljuger inte för oss utan talar alltid sanning. Inte på det viset att de nödvändigt säger något sant om vår situation, världen, eller andra människor, utan på det viset att de visar oss vad vi tror på. Inte vad vi säger att vi tror på, utan vad som faktiskt står på spel för oss. Om vi bara är beredda att lyssna. De visar oss vad vi är rädda för, vad vi gillar, och vad vi önskar, och ibland utan att vi vet eller vill kännas vid det själva. Vi kan hålla vissa uppfattningar på ett medvetet plan som är i konflikt i det vi undermedvetet egentligen tycker. Våra känslor kan bli en tråd in i det omedvetna, och det är ofta jobbigt att inse att det finns en diskrepans, en skillnad mellan det vi säger att vi tror på och det som våra känslor visar oss, utan barmhärtighet. Det är ofta där vi börjar backa.

Om vi nu ska göra något med detta, så börjar det inte i huvudet. Det första steget mot en nyfikenhet på vårt känsloliv är en kontakt med våra kroppsliga signaler; att kultivera en lyhördhet för kroppens språk. Det kan vi träna på genom att ”lyssna” efter kroppsliga sensationer, utan att tolka eller förklara dessa. Alltså inte ”Jag känner mig ledsen, det beror nog på….” utan ”Jag känner mig tung i bröstet, och jag har en klump i halsen”. Vi behöver kunna stanna kvar i frågan lite längre, utan att stänga den med en förklaring. Explain vs. Explore. 

Om vi vill träna på detta när vi inte har en uppenbar, tydlig, och pågående emotion så kan vi lyssna efter spänningar eller andra sensationer i kroppen, värme, tryck, surrande osv. På det här viset övar vi på att ta in data från kroppen utan dömande eller förväntningar. Inte för att vi någonsin inte ska tolka det som händer, utan för att öva på en viss färdighet. Vi kan upptäcka små subtila skiften till vardags, och vi kan bli mer emotionellt intelligenta gentemot vår egen upplevelse.

Vi strävar alltid att få må bättre, vilket inte är konstigt, men det gör att vi ofta lämnar något som faktiskt skulle kunna lära oss någonting. Det luriga är också att vårt undvikande ofta ser ut som något genomtänkt. Vår strävan efter bekvämlighet och ångestlöshet kan bli till vår nackdel, särskilt i förändring/inlärningsprocesser, och undvikandet kan riskera att vi missar värdefull information om oss själva. Och att helt avstå från att känna, och att leva enbart i våra huvuden, riskerar att göra oss riktningslösa och flata. Så vi behöver odla en förmåga med att kunna sitta med obehagliga känslor med nyfikenhet och en närande uppmärksamhet, utan att huvudintentionen är att vi ska slippa känna det vi känner. Utan att vältra sig i sin misär, utan att agera ut, utan att drunkna. Bara med en lite lätt distanserad nyfikenhet.

Det handlar inte om att tycka om vad du känner, utan att inte springa ifrån det direkt. För det du springer ifrån slutar sällan att jaga dig. Det du undviker riskerar att styra dig, från skuggan, från periferin. Att stanna upp och låta känslan tala till dig. Att lyssna utan att bli förlorad. Att härbärgera det obehagliga utan att sticka. Det är utmaningen. Det är ofta där vi faktiskt hamnar i kontakt. Inte bara med känslan, utan med oss själva.